"Vad är det som händer?" frågade Justin förvirrat. Han hade ingen aning om vad som var på gång. Chantelle hade stannat och tittade upp.

"Förlåt. Tack så mycket för allt du gjorde, men mina föräldrar kommer hem idag, jag måste verkligen gå..." sa hon och log snett. Han fattade ingenting. Chantelle la ner sin iphone i väskan och styrde sina steg mot dörren.

"Vänta!" Justin ropade och det stannade upp henne. Hon vände sig om och gav honom en kram, sen var hon borta. 

 

 Hur kunde jag vara så dum? Jag visste redan innan att jag inte skulle klara av att dricka så mycket! Varför ringde Molly till Rosa? Hon visste att mina föräldrar skulle flå mig levande om de fick reda på vad jag gjorde här hemma! Chantelle funderade på vägen hem. Hon hade tagit av sig sin pumps, det hade gjort för ont att gå med dem på. Hon småsprang, bad att de inte skulle ge henne ett utegångsförbud som varade i ett år. 

  När Chantelle stod framför sin egen dörr och var livrädd tog hon flera djupa andetag innan hon tog mod till sig och öppnade dörren. Rosa stod och väntade på henne med en blick som var långt ifrån glad. Chantelle orkade inte ens börja förklara något. Hon tänkte gå upp till sitt rum men Rosa stoppade henne.

"Chantelle", sa hon. "Dina föräldrar väntar på dig i köket." Chantelle hade inte någon lust alls att gå in dit och lyssna på deras predikan, men det var lika bra att få det överstökat. Hon möttes av stränga blickar hon väl kände igen, den här gången var det bara värre. Det skulle dröja ett tag innan de kom över det här..

"Vi är besvikna på dig, Chantelle." Det var det värsta hon kunde höra. Ordet besviken. Det var jobbigt att få höra det.

"Jag ville bara ha kul för en gångs skull, pappa..."

"Ha kul? Chantelle, det är därför du har dina kompisar! Man behöver inte supa sig full på en ungdomsfest, man kan ha roligt hemma också."

"Med vilka kompisar?! Jag har förfan bara Molly!" Namnet Justin svepte förbi i hennes bakhuvud, han var också hennes vän, men det kunde absolut inte hennes föräldrar få reda på! "Vad vet dessutom ni om att ha roligt hemma? Ni bara jobbar hela tiden, det är inte konstigt att ni inte vet vad jag gör."

"Så du menar att det här tillhör till din vardag?" frågade hennes mamma och spände blicken i Chantelle.

"Nej! Nej, mamma, det sa jag inte." Chantelle himlade med ögonen, de missförstod henne alltid. Det var irriterande.

"Hursomhelst har du utegångsförbud i två veckor." sa hennes pappa bestämt.

"Men pappa, jag ... jag gjorde ett fel, ni kan inte..."

"Det kan vi visst. Vi har all rätt i världen att göra det. Vi litade på dig, och du svek oss. Därmed har du utegångsförbud."

"Men jag är extralärare, jag måste vara borta några timmar vissa dagar, snälla..." började hon.

"Då får du avsluta det." sa hennes pappa. Man hörde på hans röst att det var slutet på den diskussionen. Hon hade utegångsförbud. Chantelle skrek till argt och gick ut ur köket. Hon skulle minsann strejka, göra vadsomhelst för att inte ha utegångsförbud! Hon kanske kunde sluta äta mat. Chantelle visste däremot att det aldrig skulle funka... Hon stampade så hårt hon kunde med fötterna i trappan och smällde igen sin dörr hårt.

"Chantelle, nu får du sluta. Smäll inte i dörrar, har vi sagt till dig!" skrek hennes mamma nerifrån. Hur kunde de vara så hjärtlösa? Ibland undrade Chantelle om de ens älskade henne.

  Chantelle slängde sig i sängen och grät ut. Allt kändes hopplöst.. Hon tog upp sin mobil, ett sms från Molly hade hon fått.

 

 Chantelle var arg på hela världen för tillfället. Hon litade på Molly, men Molly hade svikit henne! De var bästavänner, men hon kunde inte släppa det bara. Chantelle var långsint, precis som hennes föräldrar.

 

 Allt sög.

---

förlåt hörni,

för att jag inte skrivit på ett tag,

men ibland går det verkliga livet emellan :/

 

anywaayyyy, så kommer jag vara borta den här helgen också...

jag har planerat att jag ska skriva som en galning nu, ett par kapitel

så ni har något att läsa i alla fall!

bara för att jag tycker om er så mycket ;) ♥